...gick på hundpromenad i solskenet och funderade lite...Promenaderna blir lite längre för varje dag även om det inte blir så jättelångt...går ju ut med hundarna var för sig så det blir ju dubbelt...Iaf, jag känner mig så j***a osäker, det är 2,5 månad sen jag gjorde illa knät och det är fortfarande långt ifrån bra!!?...Självförtroendet sjönk verkligen i o med att det här hände, jag vill inte gärna gå ut själv och tror hela tiden att det ska hända nåt...Förhoppningsvis kommer våren snart och den här otäcka halkan försvinner *ler*...

Hur som helst, utan mina underbara ungar har det inte fungerat med hundarna dom här månaderna, utan dom har jag varit tvungen att lämna bort mina älskade grabbar...& särbon som har "barnvaktat" mig på helgerna så sonen har fått semester...

Iaf, strosade runt i solen och tänkte...Tänk vad man tar för givet att allt bara fungerar, och att sen hela tillvaron kan rasa på några sekunder...Det har jag upplevt flera gånger, bla när våra föräldrar hastigt gick bort...ändå fortsätter man att ta för givet utan att vara det enda tacksam för det man har...
Hörde nån gång att man ska vara nöjd för det lilla i livet, för det ger mest glädje....Så nu tänkte jag att jag ska sluta grubbla över allt jag inte kan påverka och vara nöjd och tacksam för det jag har...

Jag tycker att jag har lyckats skapa mig ett ganska bra liv (på gamla dar) *ler* och jag ÄR tacksam, för mina barn, mina djur, tillvaron just nu och för att i morgon kanske solen skiner *ler*...

Det här var mina funderingar på promenaden...

Kram kram